Det ska inte bli kul att gå till jobbet imorgon. Om motivationen har varit låg de senaste veckorna så har den efter förra veckans händelse nått botten. Det de har gjort mot mig är riktigt allvarligt och det var för första gången i förra veckan som jag insåg varför det är bra att betala de där extra hundralapparna till facket varje månad.

Vill inte tänka på skiten nu för jag blir bara på dåligt humör. Jag hoppas att de löser problemet så fort som möjligt men dessvärre så är skadan redan skedd så jag får se hur jag kommer hantera situationen nu de närmsta dagarna och om jag väljer att agera och göra något åt saken även om det skulle innebära att jag blir utan jobb.

Hatar att vänta och hatar framförallt den här ovissheten. Hoppas beskedet kommer snart så att jag inte behöver bli ett nervvrak på kuppen.

Byte av ämne.

Var i mina gamla arbetstrakter idag. Valde dock att inte gå in och hälsa på mina gamla kollegor av flera anledningar. Jag har svårt att ljuga och låtsas att allt är bra på det nya jobbet och är också alltför stolt för att erkänna det motsatta.

Jag har under hela sommaren inte haft problem med uppsvullna fötter och nu den senaste månaden så vill svullnaden inte sjunka. Har köpt stödstrumpor på Apoteket som jag haft på mig nu i helgen. Asfula verkligen men jag hoppas att de hjälper och dämpar svullnaden.

Drömmar. Jag drömde en massa inatt, dåliga drömmar om otrohet. Knepigt med sådana drömmar för sorgen man har i drömmen sätter sig i sinnet som ett klister en lång stund in på dagen och det känns som att allt hänt på riktigt. Dumt.

Ska lägga mig tillrätta nu och titta på några avsnitt från den senaste säsongen av Prison break och med det även försöka stänga av det tickande hjärnkontoret.

/L

Klumpen i bröstet blir bara större och tyngre för varje minut som går. Vet inte vart jag ska göra av mig själv faktiskt. Varför jag? Varför just nu? Det är sommar, en efterlängtad årstid och jag kan inte vara annat än deprimerad. Jag har ingen lust med någonting, förutom att supa ner mig så jävla hårt.. ungefär. För att glömma bort depressionen en stund.

Jag skulle vilja komma bort ett tag, bara för att tänka. Åka ut på en öde ö och bara få blunda och tänka. Men just nu har jag för mycket tankar för att tänka. Allting bara snurrar runt och jag kan knappt se. Ångesten är inte långt borta.

Jag önskar att jag bara fick sova tills det går över.

Det är svårt för mig att inse att det faktiskt hände. Det känns som en dröm. Men samtalsloggen i telefonen säger annorlunda. O-ordningen på nyckelknippan säger att det hände. Hunden som inte är min, som sover vid mina fötter säger att det verkligen hände.

De enda bevis jag har på att det inte var en dröm. (Men jag kanske fortfarande drömmer. Om det ändå vore så.)

Just nu svävar jag i ovisshet. Jag vet inte varför det hände. Jag vet inte hur en person under loppet av några timmar kan nå botten. Men hände gjorde det.

Jag vet inte vad som händer just nu. Jag vet inte. Bara att jag är här, utanför händelseförloppet, har hand om det praktiska. Är ett stöd, inte en som behöver det.

16.00
Ålder är inte mer än en siffra.

Jag i min naivitet trodde man blev starkare, visare, ju äldre man blev. Att uppväxten var det värsta man fick uppleva, att man efter ett visst skede lärde sig hantera den mörka biten. Att nonchalera den som en relik från tonårsångesten.

Jag mår ju bättre nu än för några år sedan. De enda faktorerna jag ser för det är tid och personlig utveckling. Erfarenhet. Därför var jag arrogant och naiv nog att tro att alla upplevde det likadant. Att ju äldre man blir, desto visare blir man.

Men ålder är bara en siffra.

17.00
Jag vet inte hur man beter sig runt en person som har nått sin botten. Jag är inte en som pratar. Jag är en som antar att mitt stöd är självklart, tills jag har uttryckt annorlunda. Inga ord, inga handlingar. Självklart.

Uppenbarligen måste jag bli en sådan som pratar.

Mycket handlar om egoism. Jag vill inte behöva ändra mig sjäv för att en annan inte kan anpassa sig för sitt välbefinnande. Men samtidigt, varför skulle jag inte göra det, för jag vill att den andra ska må bra. Det finns ingen bra mellanväg, vi är båda för envisa.

Men hennes ego är större. Så stort att hon föregående natt nådde botten.

Jag förstår henne inte.

17.45
Hennes ego. Hennes envishet. Hennes sätt eller inget sätt.

Jag har lärt mig att inte stryka henne mothårs. Mest för att hennes syn inte tillåter gråskalor. Mest för att jag inte längre orkar hantera hennes protester. Mest för att det blir enklare så. Kanske inte alltid praktiskt, men psykiskt, för mig.

Uppenbarligen inte för henne.

Egentligen avskyr jag hennes ego/envishet/sätt.

Men blod är tjockt. Mycket tjockare än vatten. Jag kommer aldrig att få någon som hon igen. Jag vill inte att hon försvinner. Därför tolererar jag det.

Men nu gick det så här långt. Det går rakt inte att tolerera. Men det går inte att säga till henne. För det är hennes sätt eller inget.

18.00
Det här är en sådan sak som helt enkelt inte händer en själv. Nu hände det.

Det är kanske kallt av mig, men jag kan inte gå igenom varenda detalj och fråga mig själv vad jag kunde ha gjort för att förhindra det. (Alltid är det något.)

Men jag måste leva med det. (Det är ingen dröm, trots att det känns som en.)

Nachdem DirkNowitzki und anno2000 den Chat verlassen haben, kamen einige andere User in den Chat (manche davon mehr, und manche davon weniger interessant). Leute wie Stefanie01, sandra1988, Janina1 oder Sanji (der auch schon zu Dirks Zeit da war). Sandra habe ich erst nach Dirks verschwinden (ohne ihn war der Chat nicht mehr dasselbe) so richtig bemerkt. Sie wohnte auch in meiner näheren Umgebung. Mit Sandra, die auch Gefühle für mich hatte, bin ich einmal ausgegangen. Sie ist bei dem "Treffen" gegen ein Verkehrsschild gelaufen, nachdem ich sie deswegen ausgelacht habe, hatte die'Beziehung' einen knacks bekommen.

Mit Stefanie entwickelte ich auch eine sehr enge Chatbeziehung. Sie war wie auch ich, zu dieser Zeit Single. Nachdem also eine neue 'Chatcrew' entstanden ist (die nicht mehr so gut war wie die alte), haben wir uns neue Zeitvertreibe überlegt, eines davon waren die sog. Strippartys im Chat. Steffie, ich, Bady, Chrizzy und einige anderen waren regelmäßig mit von der Party, was dann nach ein paar virtuellen Drinks gelaufen ist, will ich hier lieber nicht schreiben. Nach einiger Zeit wurde auch Stefanie02 zum VIP befördert, was auch gleichzeitig das Ende unserer guten 'Beziehung' war. Mit den erwähnten Skripts habe ich mir dann sog. Chat Bots daraus gebastelt, der diverse Dinge im Chat ausführen konnte. Der BOT war dann auch sehr hilfreich bei den spark7 Administratoren, wo ich dann im Chat 'Narrenfreiheit' hatte.

Nachdem auch dann stefanie plötzlich aus dem Chat verschwand, wurde ich auf eine gewisse Janina1 aufmerksam (die etwas weiter weg von mir wohnte). Nach einer kennenlern Phase im Chat, beschloss ich sie real zu treffen. Leider war der Kurtrip nach Linz etwas schlecht geplant, deshalb kam ich etwa 1 Stunde zu spät, aber zu meinem Glück hat sie gewartet. Ihr äußeres entsprach ganz meinen Vorstellungen. Insgesamt haben wir uns etwa 10mal getroffen. Danach brach der Kontakt ab. Wie ich später erfahren habe, wurde sie wegen psychologischen Problemen in eine Nervenanstalt eingeliefert. Seit dem habe ich nichts mehr von ihr gehört.

Sanji war wie ich ein großer Anime Fan. Er wohnte in meiner näheren Umgebung (St. Pölten). Wir haben uns auch einige mal getroffen, leider war er zu sehr auf Frauen fixiert (Mutterkomplex). Jede Tussi die wir trafen musste er anmachen und starrte den jungen Dingern pausenlos auf den Arsch. Nach einem rießigen Streit im Chat, hatte er sich dann auch nicht mehr blicken lassen.

Die anfänglich symphatische marlieschen wurde mit der Zeit auch immer seltsamer, sie war ganz verrückt nach Football-Spieler.Ich, wie auch Dirk haben den Kontakt zu ihr abgebrochen (der versucht wurde, später wieder aufzunehmen). Die restlichen alten Hasen wie Bady, Chrizzy, oasisforever, NewUser etc. haben sich auch später nicht mehr blicken lassen. So kam es wie es kommen musste. Der Chat wurde ca. 4 Monate später geschlossen.

Heute denke ich noch sehr gerne zurück an die alten Tage im spark7 Chat. Leute wie DirkNowitzki, mit dem ich heute noch Kontakt habe, du bist einfach die coolste Sau auf der Welt. Aber auch andere wie eben Leute wie stefanie01, Sanji, sandra1988, Chrizzy, sonnenkoenig, Bady, (leider bei den meisten nur zu ihren besten Zeiten). Die Biografie zu schreiben war mir, wie auch DirkNowitzki ein großes Anliegen, den auf solche Geschichten denkt man später dann doch sehr gerne zurück.

To Be Continued.... (der letzte Teil: Das Comeback von DirkNowitzki)

Gisteren veel centjes op gedaan... *bloos* Tja, ik moet mijn eerste echte job toch vieren he? (ja, dat klinkt als een geldig excuus...?) Zo had ik al vliegtuigtickets geboekt voor de Foo Fighters in juni volgend jaar. Bovendien zag ik dat Kylie naar het Sportpaleis komt in mei! Daar wou ik écht naartoe, want ik vind dat wel een sjieke madam en ik ben volledig zot van haar laatste liedje. Bon, dat dus ook al gekocht + haar CD. Gisteren gaan shoppen in Leuven want ik had eens wat "deftigere" kleren nodig. Feestkleren eigenlijk. Een gewéldig mooi zwart "empirejurkje" gekocht van bij (where else?) Esprit. En daar hoorden ook schoenen bij... Omdat sandalen/pumps in combinatie met een kleedje geen aanrader zijn voor mij (brede kuiten!!), koos ik voor nieuwe botten. Mooooi :) Daar moest ik absoluut foto's van nemen...

Foto Lies in nieuw kleedje

Foto Lies met de botjes!

Bij deze zie je meteen ook m'n nieuwe kapsel! Enfin, nieuwe (feest)outfit, nieuwe look, nieuwe make up (jaja!), een geplunderde bankrekening (mijn deel toch, kuch)... Brussels Airlines, here I come!