*

My Funny Valentine. Em 1937 a dupla Rodgers & Hart escrevia o musical Babes in Arms. Outros tempos, outras guerras. Dele surgiu este standard, um clássico que mais de 600 artistas se atreveram a enfrentar, com resultados variáveis. A escolha de hoje recai num monstro do jazz, gigantesco no improviso, exemplar no respeito e na admiração pelo melhor do Great American Songbook. Keith Jarrett. Uma interpretação memorável.

Aseară, nu știu cum, am avut o revelație. Așa arătau. Peter Sarik Trio, sincronizări excelente în improvizații, compoziții frumoase și mai ales libertatea aia care ți-o dă jazz-u. Ce mai, meseriași baieții.
Baga o ureche aici

Sunt într-un turneu prin România cu promovarea albumului de debut, Better Tomorrow îi zice. Ajung la Cluj, Târgu-Mureș, nu-i ratați.

Văd că au mai fost prin România, acum câțiva ani chiar au primit un premiu de la nea Lungu.

Happy birthday !

SURPRISE, SURPRISE !

Nanni Moretti - the director - is scooting around the deserted streets of Rome on his vespa. "My secret dream has always been to dance well" he confesses. Next thing we see him jumping on stage in his crash helmet to sing along with a samba band. The couples tangoing together carry on dancing oblivious to his intrusion.

It's a wryly amusing scene which illustrates the "a bit off" off beat, but good-natured nature of this film.

Morretti is likeable, and i share his wryly gentle self-mocking take on life. He's the bemused spectator of life's funny little ironies and droll absurdities. Best to keep your crash-helmet on even when you're not riding your bike. Just in case. You get smacked on the head with a loosely lobbed rotten tomato.

The film feels slight tho, thin. It's - Morretti's - point seems to be to poke gentle fun at: critics, intellectual pretension, alternative and orthodox medicine, the Italian over-indulgence of "bambino's", and his own neurotic anxieties.

He dries out his satire on a slow moving wheel of idiosyncratic, but passively ineffectual, whimsicality.

The whole last third of the film is taken up with his concern re an itch that he can't get rid of  - which turns out to be Hodgkins lymphoma, a treatable cancer. Woody Allen does this kind of hypochondriacal anxiety better and funnier, wittily and painfully enrolling you in his neurotic angst; so that you get to a point where it feels all too ridiculously personal, and all too scarily human. Moretti is too drily detached to get you engaged or caught up with worry or genuine care in his illness.

Nothing much seems to be vitally at stake. Not even having cancer (strangely enough) The film - Moretti's life - is lulling and lolling through - with ocassional but brief, amused or amusing little ironic interludes to provide sardonic relief.

I think i only kept it cus he's got 5 minutes of Keith Jarrett's Koln Concert playing over the sequence where he's riding - and being tracked from behind - on his vespa, searching for Pasolini's grave.

Otherwise, there's not much to get your teeth into. Or your heart.

Dir: Nanni Moretti, Italy

5/10

Asa ca am pus cap la cap clipurile de cate 10 minute de pe Youtube intr-un playlist. Aici.

Acum cateva zile am decis ca singura cale de a trece peste e sa ascult albumul pana cand... well, nu stiu pana cand. Problema: nu e de vanzare prin magazinele din Bucuresti. Am fost la Carturesti si alte cateva. Mi se pare dubios - pana la urma e cel mai bine vandut album jazz solo. O fi sold-out? Daca stie cineva unde as avea sanse - 'elp!

Am citit o faza tare: primele note sunt, de fapt, jingle-ul de la Opera din Koln care anunta oamenii sa isi stinga tigarile si sa intre in sala. De aici si rasetele imediat urmatoare. Mi se pare genial - sa dezvolti una dintre cele mai tari improvizatii din jazz (ever!) plecand de la un semnal sonor de genul asta.

Devadip Carlos Santana and Mahavishnu John McLaughlin.

I've got more, really interesting ones from this batch that I'd like to share with you. So, when Hebrew School has a break from its fury of Web 0.0 activity, I will scan, resize, crop, geekify, etc.

Jag har (redan) träningsverk i benen. Trots att jag går till skolan varje dag … Nåja, jag kanske borde passa på att springa en omväg på ett par mil också för att vänja mig.
Keith stampar rytmiskt ned sustainpedalen med foten. Am – G.

Skrivit början på en Etude i G-dur med ett underligt intro i bland annat C-dur. Lyssnat på lite av varje, fortfarande mest jazz. Keith Jarretts Tabarka i bakgrunden nu.
Spelat piano också. Att spela jazz är svårt, mycket svårare än … tja, klassisk musik. Inte för att jag är bra på att spela klassiskt heller.
Det är väl för att jag är ovan, och för att jag spelar sällan. I alla fall ganska sällan, och tillräckligt okoncentrerat, omotiverat och inkonsekvent för att det ska ge "resultat". Har ingen lärare och spelar helt utan "mål". Fast någonstans vill jag väl ändå bli bättre. Frågan är hur det ska gå till så tankspridd som jag är (tänker inte utveckla, vet inte ens själv vad jag menar med det).
Flera gånger har jag försökt ta upp spelandet på allvar [igen], men det verkar inte bli av. Började som kanske bekant för första gången vid tre års ålder. Spelade i tre år, tröttnade, hade inte mycket med det att göra på kanske fem, sex år. Började sedan sakta och inte speciellt säkert återuppta det hela, gradvis. Spelade först enkla melodier hämtade ur minnet, skrev efter kanske ett par år små enkla kompositioner (som fortfarande finns kvar). Improviserade fram det mesta. Nivån blev mycket långsamt högre och är trots inaktiviteten bättre idag än vad den måste ha varit för 10-13 år sedan.
Musikaliskt har jag inga problem, men jag saknar helt teknik. Det lilla jag en gång lärde mig är bortblåst, och det lilla jag nu kan sitter mest i huvudet. På fel ställe alltså, i fingrarna ska det vara.
Som sagt, kanske ska jag försöka ta och anstränga mig lite. Men jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag tycker om att spela piano. (Sedan kan jag ju komma med en del klagomål på min flygel också, men det vore dumt. Det är inte många som ens har en flygel trots allt …)
Man får väl se, som med allt. Antar jag.

Sedan kommer här ytterligare något, om något som tidigare berörts.
Kvinnlighet, manlighet … whawhawha. Blablabla. Jaja, så här ligger det väl till:
Utifrån det spirituella, subjektiva perspektivet finns det faktiska och värdemässiga skillnader mellan män och kvinnor, manlighet och kvinnlighet. Skillnaden mellan begreppen är på riktigt och ifrågasätts överhuvudtaget inte.
Utifrån det materiella, objektiva perspektivet finns inga som helst skillnader. Kvinnor och män är bara fysiskt existerande klumpar av materia som svävar runt i universum. De följer vissa sociala mönster och formas i stort sett endast av omvigningen i takt med att de växer upp. Tabula rasa. Vad gäller kvinnlighet och manlighet är begreppen inexisterande, abstraktioner utan koppling till något. Förankringslöst kanske, kliniskt, vetenskapligt fritt från värderingar och åsikter.
Thesis, antithesis.
Synthesis:
Båda sätten att se på det hela existerar. Antingen är det skillnad eller så finns skillnaden inte. Det är oviktigt om något är rätt, fel eller varken eller. Rätt och fel existerar fortfarande. Stridigheterna mellan de olika (filosoferna, vetenskapsmännen) är fånig, rentav poänglös och naiv, barnslig. Kanske det. Men så är det. Verkligheten accepterar båda teorierna, avfärdar dem också båda genom att gå vidare och helt bestämma över händelseförloppet och vilka fördomar som infrias och vilka som inte gör det.
Ja, på något plan existerar manlighet och kvinnlighet. Det är uppenbart, utan ursprunglig, grundläggande natur skulle det [kanske] vara svårt för oss människor att överhuvudtaget peka ut skillnader och också se likheter. Sameness and difference. Läste ni Sandokai? Jag länkade förut, ni har chansen att gå tillbaka.
Saker och ting är väl olika, och lika. Samtidigt.
Just nu måste jag helt enkelt bara säga att jag inte vet. Jag har inte någon erfarenhet som har kunnat säga till mig vad som verkar mest vettigt. Inte för att jag tror att något behöver vara "vettigt" på det sättet för att vara verkligt. Men jag vet inte, trots allt. Jag fortsätter med mitt sittande och ser sedan om det ger resultat. Fortsätter försöka att ta en sak i taget och vara försiktig, noggrann och agera utifrån buddhistisk moral (som är nuets moral, inget annat). Göra det som krävs just nu här och nu, oavsett "storlek" … Det låter ju trots allt ändå vettigast.
Om jag sedan är man eller kvinna kan ju inte riktigt jag avgöra, och det kan ingen annan heller. För att kommunicera, som vi alla måste, kan jag förenkla (eller försvåra) det hela genom att kalla mig för det ena eller det andra. Men egentligen är det oviktigt vad jag väljer att definiera mig som. Och även om jag slutligen skulle definiera mig betyder inte det något. Att jag kallar mig "man" betyder inte att jag måste bete mig "manligt" eller se "manlig" ut. Att jag kallar mig "kvinna" betyder inte att jag måste bete mig "kvinnligt" eller se "kvinnlig" ut. (Poetisk dubbelmening, lite jobbigt att läsa i prosaisk text kanske.) Och att jag beter mig och ser ut på ett visst sätt vid ett visst tillfälle betyder inte att det inte kan ändras. Jag kan byta utseende om jag vill (inte fruktansvärt mycket kanske, men i alla fall märkbart). Om jag vågar är en annan sak. Vissa vågar göra vissa saker, jag kanske inte kan göra det i samma utsträckning på lika kort tid. Det kanske måste ske gradvis. Det kanske till och med börja gradvis från en punkt till en annan, för att sedan, efter eventuellt accepterande, gradvis återgå till det osäkra gränsområdet – eller stanna upp någonstans och helt enkelt nöja mig. När jag nöjer mig vet jag aldrig. Det är inte heller viktigt.
Slutligen. Alltså, det som kan verka paradoxalt utifrån ett logiskt perspektiv är inte alls paradoxalt utifrån ett verkligt perspektiv. Och verkligheten är verkligen inte alls logisk, för logiken är verkligen inte alltid verklig.
Det får räcka så för idag. Ganska många ord för att förmedla så lite nytt. Ni har ju alla redan läst det här en miljon gånger innan. Nåja …

Bilden är av tvivelaktig kvalitet, men musiken desto bättre. Keith Jarrett förstås.
—

Per i Raiofili più accaniti: l'intervallo è scomparso in tivvù, ma vive e lotta insieme a noi nella radiofonia pubblica italiana. E per fortuna nelle vesti di "Country", brano di Keith Jarrett. Mica cotiche. Attacca le casse e buon ascolto.

(francesco)

VENEZIA. Keith Jarrett in versione piano solo alla Fenice di Venezia il 19 luglio e l’omaggio a Mozart di Chick Corea,a Verona il 3 luglio, con un quartetto jazz e i 30 elementi dell’orchestra Bayerische Kammerphilharmonie saranno i due grandi eventi, che caratterizzeranno la nuova edizione di Veneto Jazz Festival. Gli eventi dell’iniziativa, organizzato da Veneto Jazz in collaborazione con la Regione, Fondazione Banca Antonveneta e Vodafone, si  terranno tra il 3 luglio e il 22 settembre.

A tenere alto il cartellone dell’intera manifestazione i due eventi unici, che vedranno protagonisti due dei più grandi pianisti jazz viventi, Jarret e Corea, che hanno in comune il fatto di avere militato,i periodi diversi, nelle formazioni di gigante del jazz Miles Davis, a cui Veneto Jazz dedica due mostre. La prima inaugurata il 10 giugno al teatro la Fenice di Venezia (“Il colore di Miles – Dipinti, disegni, video”) e che durerà sino al 31 luglio.

Inoltre, a Bassano del Grappa, si terrà “I suoni di Miles Davis”, dal 24 giugno al 31 luglio, mostra audiovisiva dedicata all’intera produzione discografica del trombettista, che darà modo di ascoltare 1.500 brani e di ammirare molti filmati inediti.

Tornando alla musica dal vivo, Veneto Jazz, si aprirà alla grande con

Il jazzista Chick Corea, nelle vesti di esecutore di musica classica ed in particolare di Mozart. L’evento in prima nazionale si terrà lunedì 3 luglio al teatro Romano di Verona, in occasione delle celebrazioni del 250° anniversario della nascita di Wolfgang Amedeus Mozart.  Il  pianista del Massachusetts è stato incaricato dal Mozart Jahhar Wien 2006 a rendere omaggio al geniale compositore con un concerto per pianoforte e orchestra che sarà presentato in prima mondiale al teatro dell’opera di Vienna il 1 luglio. Corea con la Bayerische Kammerphilharmonie eseguirà il concerto per pianoforte e orchestra n. 24 K 491 di Mozart e una nuova composizione, il piano concerto n.2, accompagnato sempre dall’orchestra e dal trio jazz di Tim Garland al sax e flauto, Hans Glawischnig al contrabbasso, Marcus Gilmore alla batteria.

L’altro grande evento sarà il live at Fenice di Keith Jarret, che diventerà un Cd della Ecm. Infatti, il produttore dell’etichetta Manfred Eicher intende registrare l’unica data italiana del concerto di piano solo che Keith Jarrett terrà, il 19 luglio prossimo al teatro La Fenice di Venezia. Un’operazione nata in questi mesi e che ha trovato l’assenso del grande pianista, pronto a cimentarsi in questa prova della sua nuova maturità artistica in nel prestigioso palcoscenico veneziano.

Keith Jarrett nella sua lunga carriera ha suonato solo nel 1971 alla Fenice, proprio con Miles Davis.

Un altro importante musicista davisiano, il pianista Herbie Hancock sarà protagonista del concerto del 15 luglio a Bassano del Grappa. La cittadina lo stesso giorno ospiterà un simposio internazionale col leggendario batterista Jimmy Cobb ed unico musicista sopravvissuto della mitica sessione di “Kind of Blue” di Miles Davis.

(Michele Bugliari)

After words: music from Keith Jarrett trio, featuring Jack and the immense Gary Peacock on bass
My Funny Valentine
All the things you are
Autumn leaves

Il cunosc de domnul Keith Jarrett de ceva vreme. Prima data ne-am intalnit la Scala. Vacanta asta ne-am intalnit si la Koln, fara ca macar sa trebuiasca sa ajung pana acolo. Il prefer solo, desi imi place si cand e cu Garbarek sau altii.

Mr. Jarrett, live @Koln, 1975.

Artist : Keith Jarrett
Album : The Koln Concert
สังกัด : ECM

แผ่นนี้บันทึกเสียงเมื่อวันที่ 24 มกราคม ปี 1975  
Keith Jarrett เป็นนักเปียโนแจ๊สที่มีพื้นฐานดนตรีคลาสสิก ช่วงหนึ่งเขาเคยออกผลงานนตรีคลาสสิก แต่ได้รับผลตอบรับที่ไม่ดีนัก  Keith Jarrett เป็นนักดนตรีที่มีไหวพริบในการเล่นเป็นอย่างมาก เวลาออกคอนเสิร์ต ผู้ชมจะไม่รู้ว่าเขาจะเล่นเพลงอะไร เพราะเขาจะอิมโพรไวส์ หรือด้นสดเมื่อขึ้นเวทีแล้วเท่านั้น

อัลบัม The Koln Concert เป็นอัลบัมเดี่ยวเปียโนแจ๊ส แผ่นนี้ก็เช่นกัน เขาเดี่ยวเปียโนด้วยการด้นสดเดี๋ยวนั้น ซึ่งเขาต้องใช้ไหวพริบในการเล่นเป้นอย่างมากเพื่อที่จะสร้างเมโลดี้ และโครงสร้างเพลงให้ต่อเนื่องกันได้ สำหรับอัลบัมชุดนี้มีโครงสร้างคล้ายเพลงคลาสสิก ผสมผสานแจ๊ส แนวดนตรีในช่วงแรกจึงเต็มไปด้วยเมโลดี้ที่สวย อ่อนหวาน เต็มไปด้วยอารมณ์ความรู้สึกรแมนติกอย่างเต็มเปี่ยม

สำหรับแผ่นเสียงชุดนี้ ผมซื้อมาตั้งแต่ยังไม่มีเครื่องเล่นแผนเสียง เป็นแผ่นเสียงผลิตใหม่ อัลบัมนี้มีด้วยกันสองแผ่น ความหนา 180 Gram ปกติแผ่นเสียงของ ECM มักจะไม่ผลิตเป็นแผ่นหนา จะมีก็เฉพาะแผ่นเสียงชุดนี้ The Koln Concert เป็นชุดที่ขายดีที่สุดของ jarrett รวมถึงสังกัด ECM ด้วย 

เสียงเปียโนในแผ่นเสียงชุดนี้มีไดนามิกที่ดีมาก การบันทึกเสียงทำได้ดี ซึ่งนับว่าหายากมากสำหรับแผ่นเดี่ยวเปียโนจะมีเสียงที่ดีได้ เพราะขั้นตอนการบันทึกเสียงเปียโนทำได้ยาก นอกจากเสียงเปียโนแล้ว เสียงบรรยากาศรอบ ๆ อย่างเช่นเสียงครวญของ  Keith Jarrett ( Keith Jarrett เป็นนักเปียโนที่มีเสียงครางดังมาก ยิ่งตอนที่เขาคิดถึงเมโลดี้ที่เขาคิดได้แล้วเล่นออกมาได้ เขาจะร้องออกมาดังมาก นักฟังบางคนก็ไม่ชอบแต่บางคนบอกว่ามนเป็นธรรมชาติดี) ที่น่าสังเกตอีกอย่างคือ เสียงกระทืบเท้าลงบนพื้นเวทีในเพลงแรกหน้าแรก ถ้าซิสเต็มถึง ๆ เสียงนี้จะเหมือนเสียงกระทืบเท้าที่เกิดขึ้นตรงหน้า ผมเคยไปฟังซิสเต็มนี้ของรุ่นพี่คนหนึ่งต้องอึ้งครับ มาฟังที่บ้านแล้วเสียงมันเล็กไปถนัดใจ

สำหรับท่านที่ชอบเสียงเปียโนอัลบัมนี้คือหนึ่งในอัลบัมการบันทึกเสียงเปียโนที่ดีมากชุดหนึ่ง เพลงในหน้าแรกแผ่นแรกไพเราะมาก มีท่วงทำนองติดหูทันทีที่ได้ฟัง เพราะมีลีลาดนตรีคลาสสิกแฝงเร้นอยู่

แผ่นเสียงชุดนี้มีคะแนนดังนี้ครับ

คุณภาพเพลง : 9 เต็ม 10
คุณภาพเสียง : 9 เต็ม 10

หมายเหตุ

สำหรับแผ่นเสียงสังกัด ECM นั้นมีแหล่งผลิตด้วยกันสามแหล่งคือ

1.เยอรมัน (ต้นสังกัด)

2.อเมริกา

3.ญี่ปุ่น

สำหรับท่านที่ต้องการซื้อแผ่นเสียงของค่ายเพลงนี้แผ่นที่ผลิตในเยอรมันเป็นตัวเลือกแรก ญี่ปุ่นเป็นตัวเลือกที่สอง ส่วนอเมริกาเป็นตัวเลือกสุดท้าย ทั้งนี้ทั้งสามแหล่งผลิตมีคุณภาพใกล้เคียงกันมาก แต่เท่าที่ผมฟังเทียบกันแล้วแผ่นผลิตในเยอรมันเฉือนญี่ปุ่นปลายจมูก แต่เป็นต่อกว่าแผ่นผลิตในอเมริกาเกือบหนึ่งก้าวแต่ไม่ถึงก้าวนะครับ แผ่นญี่ปุ่นบางแผ่น Label อาจจะเป็นสีเหลือง

แผ่น The Koln Concert เป็นแผ่นที่หาไม่ยากนัก แผ่นของผมซื้อที่ร้าน Deco มาหลายปีแล้ว ราคาไม่แพงครับ แผ่นใน Ebay พยายามเลือกแผ่นที่มีสภาพดีเอาไว้ก่อน และควรเป็นแผ่นที่ผลิตในเยอรมัน และไม่ควรประมูลมาในราคาสูง

ส่วนภาพปกในถ้าสังเกตดี ๆ เราจะเห็นภาพสะท้อนของคนดูที่มายืนตรงหน้าเปียโน

You can also hear an Audio Version of this blog, with music.

Every musician plays notes, but some of them think about the nature of sound a lot more than others. For them, music isn't just a conveyor of melody and rhythm, but a pathway into sound itself. No one captured the meaning of sound better than avant-garde iconoclast, John Cage. John Cage died 1992, but in the spring of 1987, he was still enjoying the sounds of the city permeating his Chelsea home.

John Cage: I have a friend, Paul Zukofsky, the violinist, who used to come and stay where I lived in New York when I left and when Merce Cunningham left because it was so quiet but he no longer comes because this is so noisy. For me it's a great pleasure though, to hear all the sounds. I find it very, just plain musical.

Brian Eno: Music has become part of the tapestry of your life like lighting is or like the environmental sound that you here anyways.... Anyway I was excited by the idea of making music that acknowledged that and said "Here's a music that is especially for that. Here's a music that is intended to merge into the environment. "

Eno's concepts were inspired by Cage and by minimalist composers who wanted to bring out sonic details and focus through repetition.                                                                                   
Terry Riley: Tape loop creates a stasis in the sound and you can watch something as if it were stopped in a camera frame and it repeats over and over again. And You start to notice the real deep details that can draw the mind in   also.

Surprisingly, pianist Keith Jarrett, who is anti-electronic, and far from minimalist, still reflects a similar desire to get to the essence of sound.
Keith Jarrett: As long ago as when I was at Slugs with Charles Lloyd I had this feeling that I might quit music because all I had to play was one note, you know, and that recurs in different guises now and then. But what it suggests is that I don't really need all that big an instrument to justify what I want to hear.

Keith Jarrett, Terry Riley, Brian Eno and John Cage. They are musicians who have gone into the microcosms of sound, often returning to produce some of the most influential, and even popular music of the last 50 years. They are among ten artists we'll hear next week on a special Echoes series called Thoughts in Sound. This has been an Echo Location, Soundings for New Music.

You can also hear an Audio Version of this blog, with music.

Thoughts in Sound is a series we produced through a grant from the Public Radio Exchange.  It includes interviews with Karlheinz Stockhausen, John Cage, Brian Eno, Philip Glass, LaMonte Young, Steve Reich, Terry Riley, John Adams and Keith Jarrett.  You can read a more extensive article about this and hear each complete 5 minute audio piece here.

John Diliberto ((( echoes )))

You don't know what love is
‘Til you’ve learned the meaning of the blues
Until you’ve loved a love you've had to lose
You don't know what love is

You don't know how lips hurt
Until you've kissed and had to pay the cost
Until you've flipped your heart and you have lost
You don't know what love is

Do you know how lost I've been
At the thought of reminiscing
And how lips that taste of tears
Lose their taste for kissing

You don't know how hearts burn
For love that cannot live yet never dies
Until you've faced each dawn with sleepless eyes
You don't know what love is

You don't know how hearts burn
For love that cannot live yet never dies
Until you've faced each dawn with sleepless eyes
You don't know what love is

* You don't know what love is - Don Raye/Gene DePaul